Ibland vill man verkligen att allt ska bli så rätt spela roll vad det handlar om. Men ändå misslyckas man som alltid. Fast man inte anstränger sig och bara är sig själv. Och det borde väl räcka egentligen?? eller har jag fel?

Mitt liv har känns som ett ända stor misstag en längre stund. Början var väl min uppväxt. Blev mobbad från förskolan till 6an typ kan man säga. Vill inte ens åka till skolan. Plus att jag kämpade så hårt med min dyslexi. Pappa och mamma kämpade för mig att få hjälp i skolan men dom vägrade ge mig den tills jag fick i 4an eller vad det var. Och före det fick jag göra massa tester för att få det bevisat att jag hade dyslexi. Och dom fick pappa fixa själv för att skolan vägrade. Men sen när vi hade fått det på papper så skulla skolan göra sina egna tester på det hela. Men dom satt pappa slut på när jag frågade honom om jag var sjuk!? Då gick pappas hjärta i tusen bitar. Så ville inte han att hans dotter skulle känna och tro.

Sen började jag 7 till 9 och dom skolåren var bättre för mig. Men jag kämpade och det kändes så skönt att jag klarade av det.

Sen träffade jag mitt X när jag gick första ring. Och då förstörde han mitt liv. Förstår inte att jag var så dum att jag stannade kvar i 2,5 år. Man blir så dum och bilnd när man får känslor för någon. Det jag upplevde då är svårt att beskriva hur det kändes för mig. Men jag har lätt för att berätta vad han gjorde. Men mina egna känslor som jag kände då det hände är så mycket svårare att berätta. Och vill nog inte berätta exakt vad han gjorde heller. Men ett ord kan jag säga som beskriver mycket av det han gjorde. Det ordet är misshandel psykiskt som fysiskt. Han lämnade så många sår som inte läker så fort. Och det är dom psykiska. Och det är bland annat.
* Att våga lita.
* våga känna något för någon annan igen.
* Sluta vara rädd för att bli sårad igen.
* Våga släppa in någon.
Sen kan jag även bli rädd när någon bara ska klappa min kind eller så.

Sen lyckades jag som sagt lämna honom och det var ca för 1 år sen. Och då efter så hamnda jag på sjukhus och det var den 27 nov 09. Då trodde dom inte att jag skulle klara livet den natten. Jag hade verkligen en skydds ängel med mig. Och det är tack vare min underbara Tessan som gjorde att jag ens åkte till sjukhuset. Om hon inte hade fått mig att åka dit hadde jag inte vart här idag. Jag fick lungembolie. Blodproppar i lungorna av p-piller. Mitt hjärta vart förstorat på höger sida och hade 160 i vilopuls. Det var tack vare det som gjorde att jag höll på att dö. Låg på hjärtintensiven i 1 vecka. Pappa var med mig hela tiden och sov kvar hos mig. Han vägrade lämna min sida. Mamma, Tessan och lillebror kom och hälsa på mig varje dag. Alla kunde ju inte stanna kvar. Stora syster höll på att gå in i väggen på Malta när hon fick höra. Hon sov inte på flera dygn. Och hon kände sig så hjälplös att hon inget kunde göra. Svårt för henne att åka hem oxå. Men det var hon nära på att göra.
När man låg där märkte man verkligen vilka som bryr sig om en. Telefonen ringde mycket av nära och kära. Bara familjen fick ju komma och hälsa på när det är intensiv. Farmor sa till och med att hon vägrade fira jul om jag ja ni förstår. Det var iaf mycket jobbigt för många när jag hamnade där. För fler än vad jag trodde till och med.
Så fort jag kom till en vanlig avdelning så fick jag besök. Dom böt av varandra.
Förstår inte än idag vad jag verkligen exakt har vart med om. Svårt att förstå att man har var så nära döden.

Ni som fanns där för mig och verkligen visa att jag betyder något för er ni är verkligen guld värda. Sånna som er tar man hand om och plaserar i ens hjärta. Om man inte gör det så är man verkligen dum.
Nu känns det iaf som att jag inte kan komma längre ner än vad jag var. Nu borde det bara kunna bli bättre. Och jag har faktist sätt många ljusa stunder. Och det är oxå tack vare er underbara. Ni vet exakt vilka ni är.  Älskar er så <3

Detta inlägg kanske inte var det gladaste. Men jag behövde verkligen skriva av mig lite. Det känns så mycket skönare efter. Och jag skriver i stället på grund av att jag har så svårt att berätta med ord vad jag känner om allt som hänt mig. Kan inte förklara det bättre än Sanna.
"Lätt för att prata om vad hon har vart med om. Men skit svårt att prata om vad hon just kände när hon var med om det."

Allt jag har vart med om har verkligen format mitt liv till den jag är idag. Och med tiden så kommer jag bli så mycket starkare av allt det här. Har verkligen vart med om mycket för att vara i den ålden jag är.
Nu hoppas jag verkligen på en ljus framtid. Som sagt det borde ju inte kunna bli värre.